- BRIMO
- BRIMOunum ex Hecates, sive Proserpinae nominibus, ἀπὸ τȏ βριμᾷν, h. e. a terrendo impositum, eo quod nocturna terriculamenta ab eâ immitti credebantur, ut ex Apollonii Scholiaste annotat Cael. Rhodig. l. 11. c. 16. Hesiodi Interpres l. 1. Βριμὼ δὲ καὶ Ο᾿βριμὼ κυρίως ἡ Περςεφόνη, ἤγουν ἡ γῆ, καὶ ὁ ςθάνατος καλεῖται, ὅςθεν τὸ ὄβριμον λέγεται. Fuit et ita appellata Rhea. Theodoretus Therapeut. Serm. 1. Ο῞τι δὲ καὶ τὰ τῆς Ρέας, ἢ καὶ τῆς Κυβέλης, ἢ τῆς Βριμοῦς, ἢ ὅπως ἄν ἐθέλητε ὀνομάζειν. Propert. l. 2. eleg. 2. v. 11.Mercurioque Sais Fertur Boebeidos undisVirgineum Brimo composuisse latus.Interpres Apollonii, Βριμὼ, ἡ Περςεφόνη, Φατὶ δὲ Ε῾ρμῆν ἐραςθέντα ἐπὶ κυνηγεςίαν ἐξιούςῃ ςθελῆσαι βιαίως μιχθῆναι, ἡ δὲ ενεβριμήςατο αὑτῷ, ὁ δὲ φοβηθεὶς ἀπετράπη. Statius l. 2. Sylv. 3. v. 38. in arborem Atedii:------ Omnia questusImmitem Brimo, stagna invida. ----Nic. Lloydius.
Hofmann J. Lexicon universale. 1698.